Arga leken

I fredags hände det igen: en man stirrade på mig.
På det där sättet som bara män stirrar på kvinnor.
Värderande, uppifrån och ner, nerifrån och upp, med läppen lätt krökt.
Och jag blir så glad att jag är jag, för jag låter mig inte skrämmas, jag funderar inte över vad det är han tittar på, jag vet bara att han inte har rätt. Han har ingen rätt till mig.
Så jag släpper vad jag har för händer, stannar upp mitt i en rörelse och stirrar tillbaka, försöker fånga hans blick, får tag i den och biter mig fast.
Svarta, svarta ögon som stirrar in i hans, som borrar sig in i hans jävla primathjärna, som får honom ur balans.
Det är olika hur länge man kan bli tvungen att stå så, i denna ganska märkliga form av "arga leken".
Vissa ger sig med en gång, andra kan kräva upp emot ett par minuter.
Denne gav sig rätt snabbt.
Han började fumla med sin korg med varor, flacka med blicken.
Men sen var det som att han ändå skulle bevisa något och han styrde stegen rakt mot mig, in i min gång bland chips och snacks och nötter och gu-vet-allt, och gick så nära att hans äckliga kropp strök mot min och där hade han väl vunnit tyckte han. Om jag inte tryckt till med axeln så han förlorade balansen för en nanosekund, blev tvungen att möta min satansblick igen för att sen, förvirrat, vackla vidare in bland matjessill och jordgubbar.
Gubbjävel.
Missta er inte go vänner: det behöver inte vara en gubbjävel.
 Det kan vara en snubbe, en soft kille, en skön grabb, en härlig man, en fin pappa.
För mig är de alla samma skrot och korn, de som stirrar och tafsar med blicken.
De tycker sig ha rätt till mig. De tycker att de har rätt att kommentera mitt utseende, om än bara tyst för sig själva.
Det har de inte.
Jag hoppas jag stöter på den där gubben ännu en gång. Han ska lära sig att veta hut.