Copacabanana

I veckan som gått har barnet haft sorg.
Hennes pappas gammelmoster har simmat vidare, och denna gammelmoster har i barnets liv varit som någonslags nittioplus-inrättning. En människa som bara finns där, precis som alla de där andra människorna som snurrar som planeter runt den sol som är min femåring.
Och nu är en av planeterna borta. Detta solsystem har inte ens stött på husdjursförluster eller en-kompis-farmor-har-trillat-av-pinn.

Vi har pratat mycket om döden då den kommit på tal, och jag bestämde mig tidigt för att hävda att jag och alla andra som inte av naturliga skäl antagligen kommer trilla av pinn rätt snart, inte kommer dö.
Någonsin.
En, då diskussionerna började, tre år gammal apa behöver inte fundera över vad som ska hända med henne då hennes föräldrar dör.
Hon kommer inte sitta på hemmet som 80-åring och hytta med näven mot sina föräldrars porträtt, skrikandes "Ni lurade mig era jäääävlar!"
Lär icke hända.
Så, jag låtsas att vi aldrig ska dö.
End of extensiella dilemman och dödsångest for now.

Men nu är gammelgammelmoster död.
Och att komma fram till att en aldrig mer kommer träffa henne, att hon aldrig mer kan titta på en genom sitt fönster när en leker utanför, det genererar magont och sorg.
Och insiktsfulla ögonblick då det slår en att en aldrig mer kan sjunga "Ja må hon leva".
Om en inte går till graven förstås.
Men där kanske seden kräver att en sjunger något sorgligt?
Men...vilka sorgliga sånger kan en egentligen? Är "Blinka lilla stjärna" tillräckligt sorglig?
Äh, huvudsaken måste ju ändå vara att en sjunger tillräckligt högt, så det hörs upp till himlen. Och att en sjunger tydligt, så gammelgammelmoster förstår, och inte "Copacabanana", för då förstår hon nog inte orden.

Vi får se vad som sjungs på begravningen.