Marabou-mun

Tänker på sånt mina föräldrar gjorde när jag var liten, sånt som berättats som roliga anekdoter i hela mitt liv.
Sånt som jag också skrattat åt men som inte känns fullt lika festliga idag.
Jag tänker på hur gränslös min mamma är, på hur gränslös hon alltid varit.
Jag tänker på historien om hur jag är hemma hos min farmor och farfar och blir bjuden på choklad.
När jag ätit klart är jag kladdig och min farmor försöker "snygga till" mig (för det var sånt folk gjorde med sina ungar då; "snyggade till"...) med lite hushållspapper varpå jag förvånat utbrister:
"Choklad torkar man inte bort, det slickar man bort!"
Haha. Jättekul. Åh så festligt med barn - dessa sanningssägare!
Ja, det är ju just det.
Min mamma brukade slicka mig ren i ansiktet, runt munnen, när jag ätit choklad.
Med sin mun. Sin tunga.
Varför reagerade alla med skratt?
Det är ju inte roligt. Väl?
Jag blir osäker. Funderar och funderar, vänder och vrider.
Men känslan förblir densamma: det är fel. Jättefel.
Äckligt.
Nu för tiden, 33 år senare, kommer jag ofta på mig själv med att sitta och stirra på min mor när hon tuggar, när hennes stora snigelliknande tunga tumlar runt den idisslade maten i munhålan.
Och jag lyssnar till det där smaskande smackande ljudet och jag vill slå henne.
Jävla kärring.
Och jävla de andra också. Det var er uppgift som vuxna att tala om för min mor att hon faktiskt kränkte mig.
Jävla kärring.