Himlastor

Den där lilla apan alltså, lilla människan...
Min lilla apa. Allt är en strid för henne. Allt. Och hon stångar sig blodig mot mig och mina regler. Hon är så arg och hon krigar och krigar och krigar om allt. Från morgon till kväll krigar hon om allt. "Jag vill dööööö!" skriker hon så det ekar mellan husens betongkroppar. Och hon slår och hon sparkar och hotar och gråter och skriker och protesterar med hela sin uppenbarelse, för att det bor en vrede i henne, och den måste få försvinna av sig själv.
Jag vet detta, men ibland blir jag trött.
Jag blir så trött på hennes krig mot mig och resten av den vuxna muren av måsten och regler, så trött så jag exploderar och stormar ut ur hennes rum mitt under nattningen, med hot om att inte komma tillbaka och
"Men då gråter och skriker jag!" och
"Jag har öronproppar! Jag hör ingenting! Skrik så mycket du vill!"
och jag smäller i dörren som om jag också vore fem och jag är så trött och slut och ledsen och arg.
Men sen, tjugo minuter tar det, sen måste jag gå in igen, för det är ju så här det ska vara, det är ju min apa, hon är ju gjord av mig, självklart ska hon få kriga så mycket som hon måste.
Och vi snyter oss, dricker lite vatten, kissar, tittar på månen tillsammans, och sen ligger vi nära varandra under hennes röda och vita täcke, i hennes växasäng där mina ben sticker ut i en ganska smärtsam vinkel, och hon säger
"Gissa hur mycket jag tycker om dig mamma" och jag måttar med händerna.
"Nej. Mycket mer. Jag tycker om dig lika stort som himlen är." Så allvarlig.
Och inget annat spelar någon roll.

Hon är snart fem år, min apa.
Kanske ska vi kriga så här resten av livet, hon och jag. Men det gör inget. Det är ok.
Och jag berättar för henne att det var som att få en present, den finaste i världen, när hon föddes. Jag berättar att hon är min skatt, en riktig av guld och diamanter. Och jag säger att jag älskar henne mest av alla, mest av allt i universum.
Och så klappar hon mig på kinden och suckar så där liksom skakigt som man gör när man gråtit länge och mycket, och så ler hon och vänder ryggen mot mig, kryper ihop i min famn, bökar sig tillrätta och somnar.
Och då får man gråta lite, där i mörkret.
För min apa tycker om mig lika mycket som himlen är stor.