Manshatet

Jag startade en ny blogg.
Jag blev för arg.
"För arg"...
Nej, för arg kan man ju inte vara i sin egen blogg, det är ju otänkbart.
Så jag startade en annan, ännu mer anonym än denna, eftersom ingen vet att den finns.
Jag skulle ju kunnat vara arg i en analog blogg istället, en sk. dagbok.
Då hade ju ingen kunnat läsa hur arg jag är. Det är bra.
Så tänkte jag. Jag tänkte nog fel tror jag.
Jag får väl vara hur jävla arg jag vill i min egen jävla blogg?

Återkommande tanke/raseri just nu:
Vi måste flytta. Vi måste flytta långt bort med barnet och skydda henne från alla män.
Alla män som inte är hennes far.
De har dåligt inflytande.
De trycker undermedvetet in henne i en patriarkal mall.
De trycker in henne i en mall från väst och vår välfärd.
Jajajaja, det finns kvinnor som bidrar till deformationen av min dotters själ, men de gör det enbart för att de precis som alla andra är hjärntvättade av gubbmaffian.

Jag vägrar erkänna annat än små biologiska skillnader mellan könen.
Och trots detta anser jag män vara överflödiga.
De har ingen plats längre.
De har förbrukat sin rätt.
"Inte jag!" säger hyggliga, mjuka, snälla, medvetna killen med gråten i halsen.
Jo då, du med.
Du har, omedveten om detta faktum, trampat på varenda kvinna, flicka, tjej som på något vis funnits i ditt liv, för att komma dit där du är idag.

Den dagen du inser att detta är sant, då har du existensberättigande igen.
Du behöver inte be om ursäkt, nej då.
Du behöver bara erkänna och förstå, att du trampat på mig och mina systrar för att kunna leva ditt liv.
När du gör det, när du ser helheten, när du gör medvetna val för att förhindra patriarkatets makt över samhällets tillstånd, då har du min respekt igen.

Peace out!